ur en kommande bok "Bildkompetens"

av Ulf Stålhane©


Som seriös bildkonstnär konkurrerar man med kompetens och kvalitet.

Det är främmande för en konstnär att konkurrera med priset.

Det gäller även andra yrken givetvis, man strävar efter att bli bättre och lägger ner tid på detta. För en person med yrkesstolthet har man också självkritik när man inte når upp till den nivån man vill ligga på.

Att nedvärdera sitt eget värde genom att dumpa priset eller göra skräp är otänkbart.


En säljare strävar också efter att få så mycket betalt som möjligt för varan eller tjänster. Men skillnaden är att man gärna döljer sin bristande kompetens och skryter samt lägger sig till med fina titlar.

Man smickrar kunden och andra och därigenom får man ett förtroende.

Som i "Kejsarens nya kläder" det är endast de speciella som kan se och uppfatta det som man säljer. Och som i en gammal seriestrip i tidningen Blondie, säljaren är ledsen för att Blondie är så vacker så han inte kan sälja sina skönhetsmedel vilket givetvis medför att han säljer allt.


Inom konstbranschen vimlar det av "säljare", de lockas av att det är lätt att dölja inkompetens eftersom konst gärna appellerar till "känslor".

Man kan tjäna pengar med stora marginaler eftersom kunder är intalade vid att konst är dyrt och kan stiga i värde. En säljare kan vara parasitisk och har svårt att skapa något eget, Det är ofta "mycket prat och lite verkstad".


Den tredje kategorin är den girige som helst konkurrerar med priset.

Han är inte heller intresserad av kompetens för det kostar.

Och hamnar man med kompetenta så nedvärderar man dessa för att de inte skall förstå sitt värde.

Precis som säljaren en viss parasitisk läggning genom att man gärna uttnyttjar andra. Den girige tjänar sällan mycket pengar eftersom man har svårt att förlora framförallt på imateriella tillgångar som utbildning och annat som ses som onödigt.

Devisen "man tar igen på gungorna vad man förlorar på karusellen" är svår att ta till sig. Streetsmart men sällan speciellt intelligent.